Hjälten

För ett par år sedan genomförde jag ett av många marathonlopp. Efter - jag tror det - cirka 32 kilometer var energin på upphällningen. Det återstod 10 kilometer och jag gick in i den så kallade väggen. Det tog nära nog tvärstopp, eller tvärnit om ni så vill.
Det var då jag lät tankarna vandra iväg till nådaens år anno 1914. Platsen. Antarktis.
Ernest Shackletons upptäksresa med fartyget Endurance. Det gick åt helvete. Fartyget frös in i isen och bröts sönder. Men Shackleton tog sig själv och hela besättningen välbehållna tillbaka till England.
En av många omänskliga hjältedåd var när Ernest och ett par man klättrade tvärs över Sydgeorgien för att nå civiliationen och räddningen. De hadekommit iland bakom mänsklig bebyggelse och liv.
Kunde han kan jag klara en mils löpning. Hur enkelt som helst. Ny kraft föddes.
Jag har fått uppfattningen av den tid jag i dag lever i; att hjältar, det är något fult, det ska vi inte ha.
Typ en hjältekult att dyrka.
Det får vara hur det vill med.Jag skiter i det. Hjältar är bra att ha när det kniper.
När en man och eller en kvinna står vid randen av sin förmåga är ibland räddningen att tänka tillbaka på de dåd tidigare människor utfört. Våghalsiga eller ej. Saknar betydelse.
En hjälte är Ernest Shackleton. En annan är Fritjof Nansen. En tredje och fjärde Tensing Buthia och E.P. Hillary (de första personerna på toppen av Mount Everest).
Känner du att din sista blodsdroppe håller på att sina. Låt dina tankar vandra till dina hjältar. Du kommer i mål. Jag lovar.