En marathonlöpares baksmälla

I lördags - 30 juni - genomfördes årets Stockholm Marathon. Många motionärer hade i god tid innan tävlingen bestämt sig för att springa maran och genomförde den. Men sedan...?
Min första Stockholm Marathon sprang jag år 2002. Men redan två år innan tog jag beslutet och riktade in löpträningen mot distansen 42 195 meter.
Jag kom till starten, genomförde tävlingen och fick medalj. Sedan blev allt svart, mentalt svart. Dagen efter satt jag på ett café på Riddarholmen i Stockholm och tog ett mellanmål. Jag visste att hela världen låg öppen för mig som marathonlöpare, men gardinen hade gått ner. Jag kom inte på vad jag skulle göra innan nästa Stockholmsbesök.
Baksmällan.
Jag hade hängt upp två års löpträning på ett enda lopp - Stockholm Marathon. Jag hade klarat utmaningen. Sedan.. Inget. Jag hade inte planerat för tiden efter Stockholm. Vilken idiot jag var.
Sakta men säkert kravlade jag mig upp ur "brunnen" och återfick löpglädjen. Efter en tid sprang jag ett millopp på hemmaplan (Skellefteå) och ännu en tävling.
Det jag lärde mig var att löparlivet fortsätter efter Stockholm Marathon. Och det gäller att planera för livet efter den stora utmaningen. Det är livsviktigt att planera. Under sommaren och hösten arrangeras en mängd löpartävlingar av skiftande distanser: från ett par kilometer till maror. Det gäller bara att bestämma sig var du vill springa. Men.. Gör det innan Stockholm Marathon: skriv in beslutet i din agenda och anmäl dig.
Du slipper den mentala baksmällan.
Ett tips. Den 16 juni genomförs Nattmilen i centrala Umeå. Ha en bra löparsommar.